Nystart

Jag tänkte ge mig på det här med bloggande igen. [insert folkets jubel]

Läste mitt senaste inlägg och insåg att det var från 2012! Nästan fem år sen jag publicerade något. Så det kanske är dags att sparka igång den kreativa ådran igen och låta fingrarna smeka fram diverse skräp och/eller ljuva stycken på tangentbordet.

Så. Vad har hänt sen sist jag bloggade? Massor. Senaste inlägget är från 27e augusti 2012 och sen dess har jag hunnit gifta mig, skilja mig, byta jobb tre gånger, utbilda mig till utvecklare (kodknackare), flytta två gånger (varav senaste var hem till Gävle), träna massa roller derby, träffa massa människor, bli kär igen och bryta foten. Samt en hel hög med andra äventyr.

Jag kommer antagligen återberätta några av de hisnande äventyren här, men för nu så tror jag vi nöjer oss med att säga ”Hej, jag är här nu. Igen.” och återgå till att vara söndagströga.

Fridens kväll!

Hur man lyckas med en fredag, en guide i fyra delar:

1. Kom hem
Har du inget hem, ta någon annans hem. Finns inget hem att tillgå, gör en felsökning hos din kommun.

2. Gå på toa
Vare sig det pockar på eller ej, ta dig en sittning på den vita stolen och se vad som kommer ur dig. (Ur mig kom ett blogginlägg. Bland annat.)

3. Klä av dig
Allt obekvämt ska av. Allt. Strumpor, åtsittande byxor, behån, slipsen och de där kliande kalsongerna som bara åkte på imorse och som du ångrar att du inte slängde sist du använde dem. Ingen får en bra fredag av skavsår. Alla mår bra av nakenhet.

4. Ät
Det behöver inte vara fina fredagsmiddagen, det kan lika gärna vara tre cheeseburgare från förra lördagsnatten du stoppar i dig, bara du blir mätt och det är gott. Smaken är viktig, men det viktigaste är att det går såpass lätt att du slipper börjar gråta innan du tagit första tuggan.

Sedär! En komplett guide till en god fredag! Efter att ha fullföljt samtliga steg så är du redo att ta dig an kvällen som det passar dig. Somna naken med chipssmulor i pubis! Drick femton öl och spy i fyllecellen! Bråka med sambon om vem som slänger mest strumpor under sängen! Allt kommer gå din väg bara du har en bra grundad fredag.

Puss på er, fredagsälvor.

Godis är en frukt

– Vill du ha godis?
– Nä, jag gillar inte det godiset. (Något-slags-hån-mot-choklad-godis från Ikea, reds. anm)
– Meh! Du gillar ju godis!
– Ja, men inte det godiset.
– Men det är ju choklad!
– Men jag gillar. Inte. Det. Godiset.
– Meh! Det är som att gilla något destruktivt och sen vara selektiv. Jättekonstigt!

Jag försöker här dra en retorisk parallell mellan godissmak och ölsmak men får endast västgötskt mothugg, så jag ger upp och älskar honom i nöd.

Så. En läser twitterfeeden. Där, svart på vitt, hugget i e-sten, utropat över hela Agraba, står det.

”Vi har godis. Jag åt en massa. Sen sa V att hon inte gillade det och inte ville ha. Jaba :-O ?????? Nu vill jag inte heller ha.”

Inte nog med att han maskerar mitt upplysande av hans smaksinne som någon sorts hån, han gör också smileysar med näsa!

I nöd och lust. I nöd. Och lust.

Fantasyfjant

Jag är en Harry Potter-nörd. Fråga mig vad fasen som helst om böckerna och jag redogör för mer än ni vill veta. Jag skulle ställa upp i tiotusenkronorsfrågan i detta satans ämne och vinna miljonen. Så jävla insnöad är jag.

Jag började läsa böckerna som elvaåring, vilket var sjukt praktiskt då huvudrollen är i samma ålder i första boken. Sen dess har jag slukat varje bok, både på engelska och svenska, som ljud- och textbok och samtliga filmer. Om och om och om igen. Analyserat, ifrågasatt och framförallt njutit. Varför? För att det är en enkel jävla verklighetsflykt, that’s varför.

När man känner att livet är lite för krångligt för att tänka på nu, lyssna på en Potter-ljudbok. När kärleken är lite för långt bort, lyssna på en Potter-ljudbok. När pengarna inte räcker till, lyssna på en Potter-ljudbok. När du har skavsår på de mest otrevliga ställen, lyssna på en Potter-ljudbok. Du kanske inte får så mycket perspektiv på din egen skit, men du slipper i alla fall höra på ditt eget jävla ältande, och byter ut det mot Stephen Fry’s ljuva stämma en stund. Det om något är meditation.

Det, om något, är verklighetsflykt.

Kylskåpets frestelser

Jag tycker att det är en lite tråkig idé detta med att köpa hem något gott ”till senare”. Det känns lite som att man plågar sig själv att köpa hem till exempel godis till dagen efter. Påsen ligger där i skåpet och bara suktar en. Man ligger i soffan, som man alltid gör, och glor på Harry Potter, som man alltid gör. Så kommer man att tänka på det där göttiga man köpte hem för att ha det till en specifik händelse. Och man förlorar all fokus man tidigare ägnat Severus ”Sexyness” Snape och kan endast tänka på göttat. Man stålsätter sig, man SKA inte ta något, för man måste ju ha det till senare.

Och det går två minuter.

Sen sitter man med munnen full av det göttiga och ursäktar sig med att ”Äh, jag köper nytt imorrn.”. Det är mänskligt beteende! Sitter i muskelminnet! En ren jävla reflex. Inget man bör lastas för eller utstå några onödiga utskällningar för.

Jag hoppas att sambon är på min sida i detta och att han inte blir upprörd över att hans framtida tzatziki istället blev min kvällsyoghurt.

Påsk-pjosk

Det finns en enda jävla anledning till att jag går med på att fira påsk och det är för att man får vara ledig. Och äta sjuka mängder godis. Och ägg. Och påskmust. Och se små barn bli motvilligt utspökade till levande nidbilder av fyllekärringar. Sånt uppskattar jag! Sånt tycker jag är värt att bevara! Allt annat bjäfs som hör religiositet till, det betackar jag mig för.

Kom nu inte och säg att vi är lediga och får äta sjuka mängder socker och fett för Jesus skull, för det stämmer inte! Den medvetna människan har firat den annalkande våren i eoner, även långt innan vi myntade begreppet kyrkoskatt. Vi har faktiskt firat de allra flesta helgdagar, såsom jul, helt utan religiös inblandning rätt så länge. Varför skulle vi inte kunna fortsätta fira dessa sockerstinna helgdagar på samma sätt? Fira ljusets återkomst och jordens bördighet istället för att inbilla oss att vårt himmelska CV kommer se bättre ut om vi äter ägg i Jesu namn. Jag tror på det. Jag tänker göra så. Kalla mig hädare, kättare eller vadhelst ni kan komma på. Jag dyrkar jorden, inte er låtsaskompis.

Överväger att gå och koka ägg med något rödfärgat bara för att få bjuda sambon på rosa ägg.

Slutuppgift, utkast

Fan, jag är ett jävla geni. Kommentera, ge kritik, eller säg att jag är söt.

”Framma.

– Vill du ha kaffe?
– Ja, det vore gott, tack så mycket.
– Det är bara termoskaffe, men det kanske…
Han avslutar aldrig meningen, men häller upp kaffet i två av Ikeas billigaste koppar och sträcker henne en. Det ryker inte om kaffet, men hon känner dess ljumna värme genom porslinet.
– Jaha, hur går det nu då? Med allt?
– Jo jo, det går ju. Har fått upp gardinerna i alla fall. Fast det var ju lilltjejen som satte upp dem, det är inget som jag…
Hans röst tonar ut igen, vet inte riktigt vad den ville ha ut. ”Inget som jag bryr mig om? Vill ha? Får tröst av nu när livet rämnat och jag står ensam?”
– Ja, nej det är väl kanske inget man tänker på som karl. Jag menar…
Hon ler och rodnar, känner att hon gjort bort sig. Men han förstår, hon menar aldrig något illa. Hon vill bara hålla med honom.
– Men vill du ha hjälp med något? Jag är ju hemma nu i några veckor, och det är ju inte långt. Jag ställer så gärna upp.
Hon vill så gärna hålla om honom. Känna hans ofattbara sorg, ta hand om den åt honom. Lilla bror, tänker hon, lilla lilla bror.
– Jaa… Jag vet inte om du skulle kunna…
– Vadå? Säg det du.
Han tar sats. Det är svårt att ens tänka på. Svårt att forma orden runt och be om. Som om han, bara genom att göra det, skulle svika henne.
– Ja, alltså, jag förstår om du inte vill eller kan, det kan ju vara rätt så… Ja. Hon lämnade ju en hel del kläder. Varken jag eller barnen…
– Jag tar hand om det.
Han sjunker ihop i en utandning.
– Tack. Verkligen. Tack, syrran.
Hon klappar honom på handen, den första kroppskontakten sen alla stela kramar på begravningen. Han stirrar på hennes hand. De liknar mors händer. Hon har alltid varit så lik mor.
Han harklar sig.
– Vill du ha mer kaffe? Det finns!
– Nej tack, jag måste nog åka nu. Ska jag ta med kläderna på en gång?
– Ja, om du vill. Lådorna står i garaget. De är märkta med… hennes namn.
– Jag tar dem på vägen ut. Gå och lägg dig en stund, du ser helt färdig ut.
Ja, vad sjutton skulle du göra, vill han fräsa men säger inget. Bara nickar och ler svagt.
När hennes bil kört iväg med alla lådor i bakluckan så står han kvar en stund och tittar efter henne. Önskar att han bett henne stanna kvar. Han kanske skulle ha frågat om hon kunde komma hit imorgon också? Men det gör hon nog ändå. Hon oroar sig säkert för mycket för att hålla sig borta. Syster Yster. Syster Cysta.
Han lägger sig ner på soffan, ser upp i taket och säger till ingen alls:
– Tack som fan.

Det var ju klart hon tog hand om kläderna. Det var aldrig någon fara. När hon kör fram längs den smala vägen så vet hon att hon gör en bra sak. Det hon gör, gör hon för hela familjen. Det finns inget annat. Hon är klistret som håller ihop alla. Limmet. Stål-Marianne.
Blodet i knogarna pressas undan när hon griper om ratten.
Hon skulle fixa det här också. Hon hade hållt ihop familjen genom skilsmässa, slagsmål och oönskade barn. Även detta skulle hon fixa. Bara för att en bit föll bort så behövde inte hela bygget falla samman. De skulle ordna detta.
Så tänker hon medan hon kör och kör och kör, våt i ansiktet av kallsvett och tårar.
Faller hon, faller alla. Fallerallanlej. Jävla Allan. Jävla Mia. Jävla allt.

Mia, ja. Tysta Mia. Väna Mia. Söta Mia. Mia som aldrig sa emot, alltid skrattade nervöst och sa nej till snaps. Stora Allan. Snälla Allan. Kloka Allan. Så omaka de varit. Så perfekta för varandra. Så gränslöst kära. Om man nu trodde på det. Om det nu inte var en fasad. För det är klart att alla har problem, och ju mindre man visar utåt desto värre måste det ju vara. Det visste ju alla. Se på Lindströms som skiljde sig förra året! Utlandssemestrar, många barn, stort hus. Klart som sjuttsingen att inget stod rätt till där.
Nej, alla i byn förstod att det var något märkligt även med Mia och Allan. För vilket gift par betedde sig som nykära tonåringar efter femton år?

Så gick hon och dog. Bara sådär. Som att det inte fanns tillräckligt att göra redan. Det enda själviska Mia någonsin gjort var att släppa in en elakartad tumör och dö, knall och fall. Strax innan studenten och allt. Marianne fick helt ge upp att förbereda äldste sonens studentmottagning och ägna sig åt sin bror och hennes tre brorsdöttrar.
Som tur var kunde Mariannes exman ta hand om deras pojkar så hon kunde flytta in hos Allan och tjejerna ett tag. Även om han ofelbart gnällde om beslutade pappatider och barnbidrag, så var hon ändå tacksam mot sin exman. Hon hade inte klarat två familjer på en gång, stålkvinna eller ej.
När Allan började bre sina egna mackor efter ett par veckor så började Marianne andas igen. Han skulle överleva han med. Flickorna också.
Äldsta Katrin och yngsta Ellen var lika förstörda som Allan den första veckan. Marianne bar mat till dem och åt sedan med mellersta Maja i köket under vad hon hoppades var vänligt småprat.
Sen började familjen resa på sig. Marianne såg lättat på när Allan kittlade yngsta dottern tills hon kiknade. Kanske skulle det lätta snart. Kanske skulle hon kunna släppa ner hälarna och slippa gå på tå snart.

Men självklart var det långt kvar. När Maja låste in sig med förskärare i badrummet och skar långa spår i ben och armar, då insåg både Marianne och Allan att det inte räckte med en välvillig faster längre.
Genom begravningsbyråns pamfletter så fick de ett nummer till en familjerådgivare. Hela familjen åker dit i samlad tropp och klarar inte att titta på varandra. Allan försökte harkla fram att kanske kunde de gå och äta hamburgare sen. Yngsta blir eld och lågor. Katrin lyckas också uppamma ett ”Ja! Vad kul!”, samtidigt som hon bligar mot Maja som sitter tyst i mitten och stirrar på sina skor. Hennes rosa skor som mamma köpte till henne i våras. De börjar bli trånga och Marianne säger att hon måste få nya, men hon vill inte ha några nya. Skorna som hon och mamma köpte på en av deras dagar måste vara kvar. Den dagen mamma lovade att nästa gång Maja fyllde år så skulle hon få göra hål i öronen. Hur många hål hon ville, till och med. Nu skulle hon få gå med tråkiga Marianne som säkert skulle tycka det vore konstigt med flera hål i öronen. Pappa skulle nog inte heller förstå, han skulle nog inte ens ta henne till frisörskan. ”Fråga Marianne, sånt där kan inte jag.” Okej, pappa, jag frågar Marianne.
Maja sväljer klumpen i halsen och svarar pappa med skrovlig röst:
– Jag vill ha milkshake.
Hon möter pappas blick i backspegeln, men tittar snabbt ner. Att se pappa gråta är det som gör mest ont.
När de kliver ur bilen så lägger pappa armen om Maja och drar henne intill sig.
– Du, Maja. Imorgon åker du och jag till stan och fixar örhängen åt dig. Men bara tre hål, okej?
Maja bara nickar och ler ända in i själen. Älskade, älskade pappa. Det är vi nu.
Så går de in till familjerådgivarens kontor och börjar om på nytt”

Dygnvändare

Jag ligger bredvid en förkyld sambo i en för mjuk säng och kan inte sova. Jag kan inte sova för jag har inte blivit trött än. Jag har inte blivit trött än för att jag har vänt på dygnet. Jag somnar halv fyra, vaknar vid ett, får två timmars fönstersilat solljus och drönar mest framför Twitter.
Resultatet av detta? Jag blir hyperaktiv på natten.

Som en liten stressad hamster stökar jag runt, plockar och torkar, fixar och viker undan. Hade jag inte haft livsglädje så hade jag väckt grannarna med att skruva upp hyllor och spika upp tavlor. Som tur är så har jag vett nog att lägga ner energin på att skriva detta vanvettigt viktiga inlägg i natten. Bredvid en oroligt sovande sambo som man enligt uppgift inte får klämma på ”för då sprutar det snor.” Gulligt.

Jag är inte gjord för insomnia. Jag är gjord att sova mig genom krig, varsomhelst och i vilken ställning som helst. Om det här fortsätter så kommer jag att ta död på mig själv. Eller så kommer sambon döda mig.

Urgah. Jag går och lägger mig på soffan och slåss med katterna. Sambon fes nyss.

Första kapitlet

Vi fick en uppgift i skolan där vi skulle skriva ett första kapitel. Här är mitt bidrag.

”Skrivövning

Veronica

Mitt namn är Ludvig Carlsson och jag ska på följande sidor berätta för dig om hur det kom sig att jag, en till synes enkel och vänlig man, kom upp mig i smöret och dessutom lyckades salta det lite extra.

Jag föddes en dag i tidig ålder, någon gång i mitten av 1980-talet. Jag och min mor hade redan tidigt en knepig relation. Det är tydligen väldigt svårt att förlåta någon som mot sin vilja pressats ur ens sköte med blodvite som följd. Då jag också har tre äldre syskon och två yngre så skulle man kunna påstå att jag fann min mors särskilda motvilja till mig en smula orättvis.

Det var väl aldrig så att hon inte älskade mig, det var hon som förälder genom biologiskt tvång nödgad att göra. Men jag kände alltid en viss kyla i hennes smekningar och mina födelsedagstårtor var inte riktigt lika fina som mina syskons.

Jag kom väl överens med mina syskon, dock. Vi var ovanligt kärvänliga med varandra, aldrig att vi slogs eller uttalade ett ont ord till någon annan. Vi satt större delen av vår uppväxt och byggde stillsamt våra legohus och pussel, vilka sedan vaxades och ramades in av vår prominente far. Jag har i efterhand fått höra att många som hälsade på oss fick kalla kårar när de såg alla sex barnen sitta i en grupp utan att så mycket som yttra ett missnöjt knorrande.

Mina fem syskon, två äldre bröder, en syster som var äldst och de yngsta tvillingsystrarna, var alla väldigt intelligent och kreativa. Min äldsta syster Magda byggde legohus som vore hon arkitektutbildad redan vid 7 års ålder, min bror Tim räknade universitetsmatematik som 12-åring samtidigt som min andra bror, Jan, spelade varje instrument han kom över med en makalös bravur. Mina yngre systrar, Henny och Klara, illustrerade sin första seriebok tillsammans i 10 årsåldern och blev utgivna av Bonnier.

Själv var jag inte kreativ i samma bemärkelse. Jag målade inte bättre än någon annan och sjöng hellre än bra. Min dolda talang var min sociala förmåga. Jag tog sällan ledarrollen i min syskonskara, då jag var bland de yngre, men lyckades ofta få min vilja igenom ändå. Det kan tänkas att detta manipulativa drag var det som min mor såg i mig, och därför betraktade mig med en viss skepsis.

Hursomhelst, min far var mer lättlurad och lyssnade sällan på vad min mor sa, så det var han som fick stå offer för mina mer medvetna övningar inom sinneskontroll. Det var mig länge en gåta hur han kunde ta sig så pass långt inom finansbranschen och ändå vara så obotligt godtrogen gentemot sin familj. Det skulle såklart stå honom rätt dyrt i slutändan, men det är en del av historian som jag inte ska berätta riktigt än.

Först skall mina yngre år avhandlas. Jag ska visa dig, kära läsare, hur en barndom kan forma ett sinne som sattes till världen för att forma den efter sitt behag.”

Bocken

Jaha, så har Gävle-bocken brunnit igen. Ovanligt tidigt tyckte någon rövhatt att det var dags att tutta på.

För det är ena jävla rövhattar som tänder på! Jag blir förbannad varje gång, mest för att omvärlden står och hejar på och pyromanen blir hjälte. Tror ni på riktigt att det är riskfritt att tända eld på ett 15 meters-jehu mitt i stan? Tror ni att det är helt gratis att skicka ut brandbilar, poliser och dylikt? Tror ni att röken som bildas är hälsosam?

Ja, man kan alltid diskutera kommunens roll i detta. Är det värt att ställa upp bocken där? Mnje, kanske inte. Men faktum är att det är inte kommunen som betalar byggandet av den, det är främst lokala företag som pröjsar. Kommunen kanske kan förbjuda dem att ställa upp bocken på sin vanliga plats, på kullen ovanför Gavleån, men då blev det ju ett ramaskri om att kommunen stjäl julen och är odemokratisk.

Folk hävdar också att det är PR för stan. ”Ni borde ju tjäna pengar på detta.” Är det bra PR när hela världen står och väntar på att en bockjävel ska brinna helt sanslöst mycket och sen skrattar åt stan? Ja, jag frågar, jag har ingen utbildning i saken.

Men om vi bortser från pengafrågan. Kanske går kommun och landsting jämt ut när utryckningskostnader och turisminkomster ställs mot varandra, vad vet jag. Vi kan lämna den frågan en stund. Det jag är intresserad av är risken kring det hela. Bocken är ju som bekant byggd av hö eller halm eller ngt annat lättantändligt. Om vinden skulle ligga lite fel, dra med sig ett sjok brinnande bockdelar och landa på något annat lättantändligt (säg en förbipasserande människa), så skulle det inte vara så kul längre, eller hur? Jag säger inte att det har hänt, jag säger inte att det kommer att säkert hända, men det KAN hända och det är för mig anledning nog att inte bränna ner den där fula jävla bocken.

Men jaha. Hur ska vi då påpeka för de som bestämmer att Bocken inte är vacker, rolig eller önskvärd? Jag har tänkt på detta såklart, mina små sabotörer.
Graffiti, toapapper, lustiga hattar, sno halm, häll saft på den, gör vad fan ni vill! Men använd inte den mest destruktiva av metoder. Bränn inte skiten. Eld är skitfarligt.

Puss