Nystart

Jag tänkte ge mig på det här med bloggande igen. [insert folkets jubel]

Läste mitt senaste inlägg och insåg att det var från 2012! Nästan fem år sen jag publicerade något. Så det kanske är dags att sparka igång den kreativa ådran igen och låta fingrarna smeka fram diverse skräp och/eller ljuva stycken på tangentbordet.

Så. Vad har hänt sen sist jag bloggade? Massor. Senaste inlägget är från 27e augusti 2012 och sen dess har jag hunnit gifta mig, skilja mig, byta jobb tre gånger, utbilda mig till utvecklare (kodknackare), flytta två gånger (varav senaste var hem till Gävle), träna massa roller derby, träffa massa människor, bli kär igen och bryta foten. Samt en hel hög med andra äventyr.

Jag kommer antagligen återberätta några av de hisnande äventyren här, men för nu så tror jag vi nöjer oss med att säga ”Hej, jag är här nu. Igen.” och återgå till att vara söndagströga.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fridens kväll!

Hur man lyckas med en fredag, en guide i fyra delar:

1. Kom hem
Har du inget hem, ta någon annans hem. Finns inget hem att tillgå, gör en felsökning hos din kommun.

2. Gå på toa
Vare sig det pockar på eller ej, ta dig en sittning på den vita stolen och se vad som kommer ur dig. (Ur mig kom ett blogginlägg. Bland annat.)

3. Klä av dig
Allt obekvämt ska av. Allt. Strumpor, åtsittande byxor, behån, slipsen och de där kliande kalsongerna som bara åkte på imorse och som du ångrar att du inte slängde sist du använde dem. Ingen får en bra fredag av skavsår. Alla mår bra av nakenhet.

4. Ät
Det behöver inte vara fina fredagsmiddagen, det kan lika gärna vara tre cheeseburgare från förra lördagsnatten du stoppar i dig, bara du blir mätt och det är gott. Smaken är viktig, men det viktigaste är att det går såpass lätt att du slipper börjar gråta innan du tagit första tuggan.

Sedär! En komplett guide till en god fredag! Efter att ha fullföljt samtliga steg så är du redo att ta dig an kvällen som det passar dig. Somna naken med chipssmulor i pubis! Drick femton öl och spy i fyllecellen! Bråka med sambon om vem som slänger mest strumpor under sängen! Allt kommer gå din väg bara du har en bra grundad fredag.

Puss på er, fredagsälvor.

Publicerat i Mat, Privat | Märkt , , | 1 kommentar

Godis är en frukt

– Vill du ha godis?
– Nä, jag gillar inte det godiset. (Något-slags-hån-mot-choklad-godis från Ikea, reds. anm)
– Meh! Du gillar ju godis!
– Ja, men inte det godiset.
– Men det är ju choklad!
– Men jag gillar. Inte. Det. Godiset.
– Meh! Det är som att gilla något destruktivt och sen vara selektiv. Jättekonstigt!

Jag försöker här dra en retorisk parallell mellan godissmak och ölsmak men får endast västgötskt mothugg, så jag ger upp och älskar honom i nöd.

Så. En läser twitterfeeden. Där, svart på vitt, hugget i e-sten, utropat över hela Agraba, står det.

”Vi har godis. Jag åt en massa. Sen sa V att hon inte gillade det och inte ville ha. Jaba :-O ?????? Nu vill jag inte heller ha.”

Inte nog med att han maskerar mitt upplysande av hans smaksinne som någon sorts hån, han gör också smileysar med näsa!

I nöd och lust. I nöd. Och lust.

Publicerat i Kärleken, Privat, Rant | Märkt , | 2 kommentarer

Fantasyfjant

Jag är en Harry Potter-nörd. Fråga mig vad fasen som helst om böckerna och jag redogör för mer än ni vill veta. Jag skulle ställa upp i tiotusenkronorsfrågan i detta satans ämne och vinna miljonen. Så jävla insnöad är jag.

Jag började läsa böckerna som elvaåring, vilket var sjukt praktiskt då huvudrollen är i samma ålder i första boken. Sen dess har jag slukat varje bok, både på engelska och svenska, som ljud- och textbok och samtliga filmer. Om och om och om igen. Analyserat, ifrågasatt och framförallt njutit. Varför? För att det är en enkel jävla verklighetsflykt, that’s varför.

När man känner att livet är lite för krångligt för att tänka på nu, lyssna på en Potter-ljudbok. När kärleken är lite för långt bort, lyssna på en Potter-ljudbok. När pengarna inte räcker till, lyssna på en Potter-ljudbok. När du har skavsår på de mest otrevliga ställen, lyssna på en Potter-ljudbok. Du kanske inte får så mycket perspektiv på din egen skit, men du slipper i alla fall höra på ditt eget jävla ältande, och byter ut det mot Stephen Fry’s ljuva stämma en stund. Det om något är meditation.

Det, om något, är verklighetsflykt.

Publicerat i Harry Potter, Privat, Rant | Lämna en kommentar

Kylskåpets frestelser

Jag tycker att det är en lite tråkig idé detta med att köpa hem något gott ”till senare”. Det känns lite som att man plågar sig själv att köpa hem till exempel godis till dagen efter. Påsen ligger där i skåpet och bara suktar en. Man ligger i soffan, som man alltid gör, och glor på Harry Potter, som man alltid gör. Så kommer man att tänka på det där göttiga man köpte hem för att ha det till en specifik händelse. Och man förlorar all fokus man tidigare ägnat Severus ”Sexyness” Snape och kan endast tänka på göttat. Man stålsätter sig, man SKA inte ta något, för man måste ju ha det till senare.

Och det går två minuter.

Sen sitter man med munnen full av det göttiga och ursäktar sig med att ”Äh, jag köper nytt imorrn.”. Det är mänskligt beteende! Sitter i muskelminnet! En ren jävla reflex. Inget man bör lastas för eller utstå några onödiga utskällningar för.

Jag hoppas att sambon är på min sida i detta och att han inte blir upprörd över att hans framtida tzatziki istället blev min kvällsyoghurt.

Publicerat i Kärleken, Mat, Privat | Lämna en kommentar

Påsk-pjosk

Det finns en enda jävla anledning till att jag går med på att fira påsk och det är för att man får vara ledig. Och äta sjuka mängder godis. Och ägg. Och påskmust. Och se små barn bli motvilligt utspökade till levande nidbilder av fyllekärringar. Sånt uppskattar jag! Sånt tycker jag är värt att bevara! Allt annat bjäfs som hör religiositet till, det betackar jag mig för.

Kom nu inte och säg att vi är lediga och får äta sjuka mängder socker och fett för Jesus skull, för det stämmer inte! Den medvetna människan har firat den annalkande våren i eoner, även långt innan vi myntade begreppet kyrkoskatt. Vi har faktiskt firat de allra flesta helgdagar, såsom jul, helt utan religiös inblandning rätt så länge. Varför skulle vi inte kunna fortsätta fira dessa sockerstinna helgdagar på samma sätt? Fira ljusets återkomst och jordens bördighet istället för att inbilla oss att vårt himmelska CV kommer se bättre ut om vi äter ägg i Jesu namn. Jag tror på det. Jag tänker göra så. Kalla mig hädare, kättare eller vadhelst ni kan komma på. Jag dyrkar jorden, inte er låtsaskompis.

Överväger att gå och koka ägg med något rödfärgat bara för att få bjuda sambon på rosa ägg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Slutuppgift, utkast

Fan, jag är ett jävla geni. Kommentera, ge kritik, eller säg att jag är söt.

”Framma.

– Vill du ha kaffe?
– Ja, det vore gott, tack så mycket.
– Det är bara termoskaffe, men det kanske…
Han avslutar aldrig meningen, men häller upp kaffet i två av Ikeas billigaste koppar och sträcker henne en. Det ryker inte om kaffet, men hon känner dess ljumna värme genom porslinet.
– Jaha, hur går det nu då? Med allt?
– Jo jo, det går ju. Har fått upp gardinerna i alla fall. Fast det var ju lilltjejen som satte upp dem, det är inget som jag…
Hans röst tonar ut igen, vet inte riktigt vad den ville ha ut. ”Inget som jag bryr mig om? Vill ha? Får tröst av nu när livet rämnat och jag står ensam?”
– Ja, nej det är väl kanske inget man tänker på som karl. Jag menar…
Hon ler och rodnar, känner att hon gjort bort sig. Men han förstår, hon menar aldrig något illa. Hon vill bara hålla med honom.
– Men vill du ha hjälp med något? Jag är ju hemma nu i några veckor, och det är ju inte långt. Jag ställer så gärna upp.
Hon vill så gärna hålla om honom. Känna hans ofattbara sorg, ta hand om den åt honom. Lilla bror, tänker hon, lilla lilla bror.
– Jaa… Jag vet inte om du skulle kunna…
– Vadå? Säg det du.
Han tar sats. Det är svårt att ens tänka på. Svårt att forma orden runt och be om. Som om han, bara genom att göra det, skulle svika henne.
– Ja, alltså, jag förstår om du inte vill eller kan, det kan ju vara rätt så… Ja. Hon lämnade ju en hel del kläder. Varken jag eller barnen…
– Jag tar hand om det.
Han sjunker ihop i en utandning.
– Tack. Verkligen. Tack, syrran.
Hon klappar honom på handen, den första kroppskontakten sen alla stela kramar på begravningen. Han stirrar på hennes hand. De liknar mors händer. Hon har alltid varit så lik mor.
Han harklar sig.
– Vill du ha mer kaffe? Det finns!
– Nej tack, jag måste nog åka nu. Ska jag ta med kläderna på en gång?
– Ja, om du vill. Lådorna står i garaget. De är märkta med… hennes namn.
– Jag tar dem på vägen ut. Gå och lägg dig en stund, du ser helt färdig ut.
Ja, vad sjutton skulle du göra, vill han fräsa men säger inget. Bara nickar och ler svagt.
När hennes bil kört iväg med alla lådor i bakluckan så står han kvar en stund och tittar efter henne. Önskar att han bett henne stanna kvar. Han kanske skulle ha frågat om hon kunde komma hit imorgon också? Men det gör hon nog ändå. Hon oroar sig säkert för mycket för att hålla sig borta. Syster Yster. Syster Cysta.
Han lägger sig ner på soffan, ser upp i taket och säger till ingen alls:
– Tack som fan.

Det var ju klart hon tog hand om kläderna. Det var aldrig någon fara. När hon kör fram längs den smala vägen så vet hon att hon gör en bra sak. Det hon gör, gör hon för hela familjen. Det finns inget annat. Hon är klistret som håller ihop alla. Limmet. Stål-Marianne.
Blodet i knogarna pressas undan när hon griper om ratten.
Hon skulle fixa det här också. Hon hade hållt ihop familjen genom skilsmässa, slagsmål och oönskade barn. Även detta skulle hon fixa. Bara för att en bit föll bort så behövde inte hela bygget falla samman. De skulle ordna detta.
Så tänker hon medan hon kör och kör och kör, våt i ansiktet av kallsvett och tårar.
Faller hon, faller alla. Fallerallanlej. Jävla Allan. Jävla Mia. Jävla allt.

Mia, ja. Tysta Mia. Väna Mia. Söta Mia. Mia som aldrig sa emot, alltid skrattade nervöst och sa nej till snaps. Stora Allan. Snälla Allan. Kloka Allan. Så omaka de varit. Så perfekta för varandra. Så gränslöst kära. Om man nu trodde på det. Om det nu inte var en fasad. För det är klart att alla har problem, och ju mindre man visar utåt desto värre måste det ju vara. Det visste ju alla. Se på Lindströms som skiljde sig förra året! Utlandssemestrar, många barn, stort hus. Klart som sjuttsingen att inget stod rätt till där.
Nej, alla i byn förstod att det var något märkligt även med Mia och Allan. För vilket gift par betedde sig som nykära tonåringar efter femton år?

Så gick hon och dog. Bara sådär. Som att det inte fanns tillräckligt att göra redan. Det enda själviska Mia någonsin gjort var att släppa in en elakartad tumör och dö, knall och fall. Strax innan studenten och allt. Marianne fick helt ge upp att förbereda äldste sonens studentmottagning och ägna sig åt sin bror och hennes tre brorsdöttrar.
Som tur var kunde Mariannes exman ta hand om deras pojkar så hon kunde flytta in hos Allan och tjejerna ett tag. Även om han ofelbart gnällde om beslutade pappatider och barnbidrag, så var hon ändå tacksam mot sin exman. Hon hade inte klarat två familjer på en gång, stålkvinna eller ej.
När Allan började bre sina egna mackor efter ett par veckor så började Marianne andas igen. Han skulle överleva han med. Flickorna också.
Äldsta Katrin och yngsta Ellen var lika förstörda som Allan den första veckan. Marianne bar mat till dem och åt sedan med mellersta Maja i köket under vad hon hoppades var vänligt småprat.
Sen började familjen resa på sig. Marianne såg lättat på när Allan kittlade yngsta dottern tills hon kiknade. Kanske skulle det lätta snart. Kanske skulle hon kunna släppa ner hälarna och slippa gå på tå snart.

Men självklart var det långt kvar. När Maja låste in sig med förskärare i badrummet och skar långa spår i ben och armar, då insåg både Marianne och Allan att det inte räckte med en välvillig faster längre.
Genom begravningsbyråns pamfletter så fick de ett nummer till en familjerådgivare. Hela familjen åker dit i samlad tropp och klarar inte att titta på varandra. Allan försökte harkla fram att kanske kunde de gå och äta hamburgare sen. Yngsta blir eld och lågor. Katrin lyckas också uppamma ett ”Ja! Vad kul!”, samtidigt som hon bligar mot Maja som sitter tyst i mitten och stirrar på sina skor. Hennes rosa skor som mamma köpte till henne i våras. De börjar bli trånga och Marianne säger att hon måste få nya, men hon vill inte ha några nya. Skorna som hon och mamma köpte på en av deras dagar måste vara kvar. Den dagen mamma lovade att nästa gång Maja fyllde år så skulle hon få göra hål i öronen. Hur många hål hon ville, till och med. Nu skulle hon få gå med tråkiga Marianne som säkert skulle tycka det vore konstigt med flera hål i öronen. Pappa skulle nog inte heller förstå, han skulle nog inte ens ta henne till frisörskan. ”Fråga Marianne, sånt där kan inte jag.” Okej, pappa, jag frågar Marianne.
Maja sväljer klumpen i halsen och svarar pappa med skrovlig röst:
– Jag vill ha milkshake.
Hon möter pappas blick i backspegeln, men tittar snabbt ner. Att se pappa gråta är det som gör mest ont.
När de kliver ur bilen så lägger pappa armen om Maja och drar henne intill sig.
– Du, Maja. Imorgon åker du och jag till stan och fixar örhängen åt dig. Men bara tre hål, okej?
Maja bara nickar och ler ända in i själen. Älskade, älskade pappa. Det är vi nu.
Så går de in till familjerådgivarens kontor och börjar om på nytt”

Publicerat i Skriva | Märkt | 3 kommentarer