Fan, jag är ett jävla geni. Kommentera, ge kritik, eller säg att jag är söt.
”Framma.
– Vill du ha kaffe?
– Ja, det vore gott, tack så mycket.
– Det är bara termoskaffe, men det kanske…
Han avslutar aldrig meningen, men häller upp kaffet i två av Ikeas billigaste koppar och sträcker henne en. Det ryker inte om kaffet, men hon känner dess ljumna värme genom porslinet.
– Jaha, hur går det nu då? Med allt?
– Jo jo, det går ju. Har fått upp gardinerna i alla fall. Fast det var ju lilltjejen som satte upp dem, det är inget som jag…
Hans röst tonar ut igen, vet inte riktigt vad den ville ha ut. ”Inget som jag bryr mig om? Vill ha? Får tröst av nu när livet rämnat och jag står ensam?”
– Ja, nej det är väl kanske inget man tänker på som karl. Jag menar…
Hon ler och rodnar, känner att hon gjort bort sig. Men han förstår, hon menar aldrig något illa. Hon vill bara hålla med honom.
– Men vill du ha hjälp med något? Jag är ju hemma nu i några veckor, och det är ju inte långt. Jag ställer så gärna upp.
Hon vill så gärna hålla om honom. Känna hans ofattbara sorg, ta hand om den åt honom. Lilla bror, tänker hon, lilla lilla bror.
– Jaa… Jag vet inte om du skulle kunna…
– Vadå? Säg det du.
Han tar sats. Det är svårt att ens tänka på. Svårt att forma orden runt och be om. Som om han, bara genom att göra det, skulle svika henne.
– Ja, alltså, jag förstår om du inte vill eller kan, det kan ju vara rätt så… Ja. Hon lämnade ju en hel del kläder. Varken jag eller barnen…
– Jag tar hand om det.
Han sjunker ihop i en utandning.
– Tack. Verkligen. Tack, syrran.
Hon klappar honom på handen, den första kroppskontakten sen alla stela kramar på begravningen. Han stirrar på hennes hand. De liknar mors händer. Hon har alltid varit så lik mor.
Han harklar sig.
– Vill du ha mer kaffe? Det finns!
– Nej tack, jag måste nog åka nu. Ska jag ta med kläderna på en gång?
– Ja, om du vill. Lådorna står i garaget. De är märkta med… hennes namn.
– Jag tar dem på vägen ut. Gå och lägg dig en stund, du ser helt färdig ut.
Ja, vad sjutton skulle du göra, vill han fräsa men säger inget. Bara nickar och ler svagt.
När hennes bil kört iväg med alla lådor i bakluckan så står han kvar en stund och tittar efter henne. Önskar att han bett henne stanna kvar. Han kanske skulle ha frågat om hon kunde komma hit imorgon också? Men det gör hon nog ändå. Hon oroar sig säkert för mycket för att hålla sig borta. Syster Yster. Syster Cysta.
Han lägger sig ner på soffan, ser upp i taket och säger till ingen alls:
– Tack som fan.
Det var ju klart hon tog hand om kläderna. Det var aldrig någon fara. När hon kör fram längs den smala vägen så vet hon att hon gör en bra sak. Det hon gör, gör hon för hela familjen. Det finns inget annat. Hon är klistret som håller ihop alla. Limmet. Stål-Marianne.
Blodet i knogarna pressas undan när hon griper om ratten.
Hon skulle fixa det här också. Hon hade hållt ihop familjen genom skilsmässa, slagsmål och oönskade barn. Även detta skulle hon fixa. Bara för att en bit föll bort så behövde inte hela bygget falla samman. De skulle ordna detta.
Så tänker hon medan hon kör och kör och kör, våt i ansiktet av kallsvett och tårar.
Faller hon, faller alla. Fallerallanlej. Jävla Allan. Jävla Mia. Jävla allt.
Mia, ja. Tysta Mia. Väna Mia. Söta Mia. Mia som aldrig sa emot, alltid skrattade nervöst och sa nej till snaps. Stora Allan. Snälla Allan. Kloka Allan. Så omaka de varit. Så perfekta för varandra. Så gränslöst kära. Om man nu trodde på det. Om det nu inte var en fasad. För det är klart att alla har problem, och ju mindre man visar utåt desto värre måste det ju vara. Det visste ju alla. Se på Lindströms som skiljde sig förra året! Utlandssemestrar, många barn, stort hus. Klart som sjuttsingen att inget stod rätt till där.
Nej, alla i byn förstod att det var något märkligt även med Mia och Allan. För vilket gift par betedde sig som nykära tonåringar efter femton år?
Så gick hon och dog. Bara sådär. Som att det inte fanns tillräckligt att göra redan. Det enda själviska Mia någonsin gjort var att släppa in en elakartad tumör och dö, knall och fall. Strax innan studenten och allt. Marianne fick helt ge upp att förbereda äldste sonens studentmottagning och ägna sig åt sin bror och hennes tre brorsdöttrar.
Som tur var kunde Mariannes exman ta hand om deras pojkar så hon kunde flytta in hos Allan och tjejerna ett tag. Även om han ofelbart gnällde om beslutade pappatider och barnbidrag, så var hon ändå tacksam mot sin exman. Hon hade inte klarat två familjer på en gång, stålkvinna eller ej.
När Allan började bre sina egna mackor efter ett par veckor så började Marianne andas igen. Han skulle överleva han med. Flickorna också.
Äldsta Katrin och yngsta Ellen var lika förstörda som Allan den första veckan. Marianne bar mat till dem och åt sedan med mellersta Maja i köket under vad hon hoppades var vänligt småprat.
Sen började familjen resa på sig. Marianne såg lättat på när Allan kittlade yngsta dottern tills hon kiknade. Kanske skulle det lätta snart. Kanske skulle hon kunna släppa ner hälarna och slippa gå på tå snart.
Men självklart var det långt kvar. När Maja låste in sig med förskärare i badrummet och skar långa spår i ben och armar, då insåg både Marianne och Allan att det inte räckte med en välvillig faster längre.
Genom begravningsbyråns pamfletter så fick de ett nummer till en familjerådgivare. Hela familjen åker dit i samlad tropp och klarar inte att titta på varandra. Allan försökte harkla fram att kanske kunde de gå och äta hamburgare sen. Yngsta blir eld och lågor. Katrin lyckas också uppamma ett ”Ja! Vad kul!”, samtidigt som hon bligar mot Maja som sitter tyst i mitten och stirrar på sina skor. Hennes rosa skor som mamma köpte till henne i våras. De börjar bli trånga och Marianne säger att hon måste få nya, men hon vill inte ha några nya. Skorna som hon och mamma köpte på en av deras dagar måste vara kvar. Den dagen mamma lovade att nästa gång Maja fyllde år så skulle hon få göra hål i öronen. Hur många hål hon ville, till och med. Nu skulle hon få gå med tråkiga Marianne som säkert skulle tycka det vore konstigt med flera hål i öronen. Pappa skulle nog inte heller förstå, han skulle nog inte ens ta henne till frisörskan. ”Fråga Marianne, sånt där kan inte jag.” Okej, pappa, jag frågar Marianne.
Maja sväljer klumpen i halsen och svarar pappa med skrovlig röst:
– Jag vill ha milkshake.
Hon möter pappas blick i backspegeln, men tittar snabbt ner. Att se pappa gråta är det som gör mest ont.
När de kliver ur bilen så lägger pappa armen om Maja och drar henne intill sig.
– Du, Maja. Imorgon åker du och jag till stan och fixar örhängen åt dig. Men bara tre hål, okej?
Maja bara nickar och ler ända in i själen. Älskade, älskade pappa. Det är vi nu.
Så går de in till familjerådgivarens kontor och börjar om på nytt”
