Dygnvändare

Jag ligger bredvid en förkyld sambo i en för mjuk säng och kan inte sova. Jag kan inte sova för jag har inte blivit trött än. Jag har inte blivit trött än för att jag har vänt på dygnet. Jag somnar halv fyra, vaknar vid ett, får två timmars fönstersilat solljus och drönar mest framför Twitter.
Resultatet av detta? Jag blir hyperaktiv på natten.

Som en liten stressad hamster stökar jag runt, plockar och torkar, fixar och viker undan. Hade jag inte haft livsglädje så hade jag väckt grannarna med att skruva upp hyllor och spika upp tavlor. Som tur är så har jag vett nog att lägga ner energin på att skriva detta vanvettigt viktiga inlägg i natten. Bredvid en oroligt sovande sambo som man enligt uppgift inte får klämma på ”för då sprutar det snor.” Gulligt.

Jag är inte gjord för insomnia. Jag är gjord att sova mig genom krig, varsomhelst och i vilken ställning som helst. Om det här fortsätter så kommer jag att ta död på mig själv. Eller så kommer sambon döda mig.

Urgah. Jag går och lägger mig på soffan och slåss med katterna. Sambon fes nyss.

Annonser
Publicerat i Privat, Rant | Lämna en kommentar

Första kapitlet

Vi fick en uppgift i skolan där vi skulle skriva ett första kapitel. Här är mitt bidrag.

”Skrivövning

Veronica

Mitt namn är Ludvig Carlsson och jag ska på följande sidor berätta för dig om hur det kom sig att jag, en till synes enkel och vänlig man, kom upp mig i smöret och dessutom lyckades salta det lite extra.

Jag föddes en dag i tidig ålder, någon gång i mitten av 1980-talet. Jag och min mor hade redan tidigt en knepig relation. Det är tydligen väldigt svårt att förlåta någon som mot sin vilja pressats ur ens sköte med blodvite som följd. Då jag också har tre äldre syskon och två yngre så skulle man kunna påstå att jag fann min mors särskilda motvilja till mig en smula orättvis.

Det var väl aldrig så att hon inte älskade mig, det var hon som förälder genom biologiskt tvång nödgad att göra. Men jag kände alltid en viss kyla i hennes smekningar och mina födelsedagstårtor var inte riktigt lika fina som mina syskons.

Jag kom väl överens med mina syskon, dock. Vi var ovanligt kärvänliga med varandra, aldrig att vi slogs eller uttalade ett ont ord till någon annan. Vi satt större delen av vår uppväxt och byggde stillsamt våra legohus och pussel, vilka sedan vaxades och ramades in av vår prominente far. Jag har i efterhand fått höra att många som hälsade på oss fick kalla kårar när de såg alla sex barnen sitta i en grupp utan att så mycket som yttra ett missnöjt knorrande.

Mina fem syskon, två äldre bröder, en syster som var äldst och de yngsta tvillingsystrarna, var alla väldigt intelligent och kreativa. Min äldsta syster Magda byggde legohus som vore hon arkitektutbildad redan vid 7 års ålder, min bror Tim räknade universitetsmatematik som 12-åring samtidigt som min andra bror, Jan, spelade varje instrument han kom över med en makalös bravur. Mina yngre systrar, Henny och Klara, illustrerade sin första seriebok tillsammans i 10 årsåldern och blev utgivna av Bonnier.

Själv var jag inte kreativ i samma bemärkelse. Jag målade inte bättre än någon annan och sjöng hellre än bra. Min dolda talang var min sociala förmåga. Jag tog sällan ledarrollen i min syskonskara, då jag var bland de yngre, men lyckades ofta få min vilja igenom ändå. Det kan tänkas att detta manipulativa drag var det som min mor såg i mig, och därför betraktade mig med en viss skepsis.

Hursomhelst, min far var mer lättlurad och lyssnade sällan på vad min mor sa, så det var han som fick stå offer för mina mer medvetna övningar inom sinneskontroll. Det var mig länge en gåta hur han kunde ta sig så pass långt inom finansbranschen och ändå vara så obotligt godtrogen gentemot sin familj. Det skulle såklart stå honom rätt dyrt i slutändan, men det är en del av historian som jag inte ska berätta riktigt än.

Först skall mina yngre år avhandlas. Jag ska visa dig, kära läsare, hur en barndom kan forma ett sinne som sattes till världen för att forma den efter sitt behag.”

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bocken

Jaha, så har Gävle-bocken brunnit igen. Ovanligt tidigt tyckte någon rövhatt att det var dags att tutta på.

För det är ena jävla rövhattar som tänder på! Jag blir förbannad varje gång, mest för att omvärlden står och hejar på och pyromanen blir hjälte. Tror ni på riktigt att det är riskfritt att tända eld på ett 15 meters-jehu mitt i stan? Tror ni att det är helt gratis att skicka ut brandbilar, poliser och dylikt? Tror ni att röken som bildas är hälsosam?

Ja, man kan alltid diskutera kommunens roll i detta. Är det värt att ställa upp bocken där? Mnje, kanske inte. Men faktum är att det är inte kommunen som betalar byggandet av den, det är främst lokala företag som pröjsar. Kommunen kanske kan förbjuda dem att ställa upp bocken på sin vanliga plats, på kullen ovanför Gavleån, men då blev det ju ett ramaskri om att kommunen stjäl julen och är odemokratisk.

Folk hävdar också att det är PR för stan. ”Ni borde ju tjäna pengar på detta.” Är det bra PR när hela världen står och väntar på att en bockjävel ska brinna helt sanslöst mycket och sen skrattar åt stan? Ja, jag frågar, jag har ingen utbildning i saken.

Men om vi bortser från pengafrågan. Kanske går kommun och landsting jämt ut när utryckningskostnader och turisminkomster ställs mot varandra, vad vet jag. Vi kan lämna den frågan en stund. Det jag är intresserad av är risken kring det hela. Bocken är ju som bekant byggd av hö eller halm eller ngt annat lättantändligt. Om vinden skulle ligga lite fel, dra med sig ett sjok brinnande bockdelar och landa på något annat lättantändligt (säg en förbipasserande människa), så skulle det inte vara så kul längre, eller hur? Jag säger inte att det har hänt, jag säger inte att det kommer att säkert hända, men det KAN hända och det är för mig anledning nog att inte bränna ner den där fula jävla bocken.

Men jaha. Hur ska vi då påpeka för de som bestämmer att Bocken inte är vacker, rolig eller önskvärd? Jag har tänkt på detta såklart, mina små sabotörer.
Graffiti, toapapper, lustiga hattar, sno halm, häll saft på den, gör vad fan ni vill! Men använd inte den mest destruktiva av metoder. Bränn inte skiten. Eld är skitfarligt.

Puss

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dialog

Ännu en skoluppgift. Jag ska skriva lite annat snart, jag lovar, men jag har fokuserat rätt mycket på skolan nu så ni får hålla tillgodo med detta.

HURSOMHELST!

Uppgiften var att vi skulle skriva en dialog mellan två människor. Så det gjorde jag och personligen anser jag att det är ett jävla guldägg jag värpt. Varsågoda att hålla med eller hålla käften.

”Skrivövning av V.

–         Vill du ha kaffe?

–         Ja, det vore gott, tack så mycket.

–         Det är bara termoskaffe, men det kanske…

Han avslutar aldrig meningen, men häller upp kaffet i två av Ikeas billigaste koppar och sträcker henne en. Det ryker inte om kaffet, men hon känner dess ljumna värme genom porslinet.

–         Jaha, hur går det nu då? Med allt?

–         Jo jo, det går ju. Har fått upp gardinerna i alla fall. Fast det var ju lilltjejen som satte upp dem, det är inget som jag…

Hans röst tonar ut igen, vet inte riktigt vad den ville ha ut. ”Inget som jag bryr mig om? Vill ha? Får tröst av nu när livet rämnat och jag står ensam?”

–         Ja, nej det är väl kanske inget man tänker på som karl. Jag menar…

Hon ler och rodnar, känner att hon gjort bort sig. Men han förstår, hon menar aldrig något illa. Hon vill bara hålla med honom.

–         Men vill du ha hjälp med något? Jag är ju hemma nu i några veckor, och det är ju inte långt. Jag ställer så gärna upp.

Hon vill så gärna hålla om honom. Känna hans ofattbara sorg, ta hand om den åt honom. Lilla bror, tänker hon, lilla lilla bror.

–         Jaa… Jag vet inte om du skulle kunna…

–         Vadå? Säg det du.

Han tar sats. Det är svårt att ens tänka på. Svårt att forma orden runt och be om. Som om han, bara genom att göra det, skulle svika henne.

–         Ja, alltså, jag förstår om du inte vill eller kan, det kan ju vara rätt så… Ja. Hon lämnade ju en hel del kläder. Varken jag eller barnen…

–         Jag tar hand om det.

Han sjunker ihop i en utandning.

–         Tack. Verkligen. Tack, syrran.

Hon klappar honom på handen, den första kroppskontakten sen alla stela kramar på begravningen. Han stirrar på hennes hand. De liknar mors händer. Hon har alltid varit så lik mor. 

Han harklar sig.

–         Vill du ha mer kaffe? Det finns!

–         Nej tack, jag måste nog åka nu. Ska jag ta med kläderna på en gång?

–         Ja, om du vill. Lådorna står i garaget. De är märkta med… hennes namn.

–         Jag tar dem på vägen ut. Gå och lägg dig en stund, du ser helt färdig ut.

Ja, vad sjutton skulle du göra, vill han fräsa men säger inget. Bara nickar och ler svagt. 

När hennes bil kört iväg med alla lådor i bakluckan så står han kvar en stund och tittar efter henne. Önskar att han bett henne stanna kvar. Han kanske skulle ha frågat om hon kunde komma hit imorgon också? Men det gör hon nog ändå. Hon oroar sig säkert för mycket för att hålla sig borta. Syster Yster. Syster Cysta.

Han lägger sig ner på soffan, ser upp i taket och säger till ingen alls:

–         Tack som fan.”

Publicerat i Serious, Skriva | Lämna en kommentar

Ut i världen

Vi fick en skrivuppgift i skolan som gick ut på att man skulle gå ut någonstans och beskriva sin omgivning. Vi fick sedan respons på detta från vår lärare och ja, nedan finner ni reslutatet.

”Skrivövning av V. 

Paniken griper mig igen. Den stockar sig i halsen och kryper i ben och armar. Jag måste ut, fort ut ur denna betongbunke. Jag måste känna dofter och renhet igen. Jag måste känna mig själv.

Jag går fort ut ur huset, ut från gården. Jag vandrar bort mot Järvafältet.

Jag kommer till en gräsplätt, stor som två fotbollsplaner. Gräset är nyklippt och fuktigt. När jag går över fältet så känner jag marken ge vika en aning. De avklippta tuvorna fastnar på mina skor medan jag saktar ner och andas igen.

Jag hittar en vilsen varubur och sätter mig i den. Metallen är kall, men den tinar lite mot min rumpa. Det är en olackad, len metall. Lite gammal smuts som fastnat på den. Jag skrapar lite med nageln, men inget lossnar.

Jag hör fåglar i olika vädersträck, men vet inte vad de heter. Det är höstfåglar, sådana som stannar kvar och blir vinterfåglar. En skata flyger förbi, vackert skränande. Det blåser nog däruppe, jag ser hur hon vinglar till i sin färd.

Det blåser här nere också. Solen värmer min ena sida, men resten av kroppen blir kall av den allt råare luften. Trots att himlen är hög och klar som en vårdag så biter vinden hårt i mina armar.

En lätt doft av gödsel tar mig i tanken med till andra fält i andra tider. Ett flygplan över mitt huvud, riksvägen någon kilometer bort. Buller och sus. Det förstärker tystnaden runt mig.

Jag sätter handen mot marken, mot de sträva grässtrån som ännu bär dagg. Jag vill känna en jordvärme, en världspuls. Jag känner att det är blött, fuktigt och kanske kanske lite varmt ännu. Men den enda puls jag känner är min egen, och trots att den är lugn igen, så är saknaden efter jordens värme stor.

Överallt runt om mig finns skog. Jag sitter mitt i förortens högborg och ser bara skog. Det är en höstskog med lövträd som bekänner färg och går i dvala.

Det är oktober, men det känns så väldigt mycket september över vädret. Oktober är grått, september har den här rabarberpajsfärgen som träden skiftar till nu. Lukten av snuvig näsa och kylig luft, den liksom lugnar en. Som min mors mjuka små händer omsluter den mig och berättar att allt är som vanligt igen. 

Jag vet att jag är härifrån, från skogen, från doften, från jorden. Jag måste återvända till känslan av allt detta, men jag kan inte komma tillbaka till min födelseplats. Den har för mycket annat i sig. Så jag vänder mig till dess sydligare spegelbild, där jag inte har grävt ner min barndoms skatter och kvävande snaror. Men jag kan andas in skogen igen. Jag får vara här. Jag får vara ologisk och dum här. Det ger så mycket.

Nu är det för kallt för att sitta kvar. Jag går tillbaka hem över den mjuksanka marken och masserar min rumpa varm och levande igen. En fläkt av gödseldoft kommer över mig igen och jag stannar en sista gång, drar blundandes in, och så är ögonblicket över. Jag vet att jag måste vända hem igen, hem på riktigt.”

 

Så ja, ge respons eller så. Allt tas i beaktande.

Puss.

Publicerat i Serious, Skriva | 1 kommentar

En torsdag vi minns

Varje torsdag. Vi går från jobbet med ovanligt raska steg. Istället för hem så åker vi till Skanstull. Knallar därifrån längs Ringvägen tills vi ser skylten.

Blecktornskällaren.

Man kommer in, möts av skratt, värme och kramar. Hur mår du, hur är läget, vad är nytt? Vad hände med han/hon/det där som hände? Otaliga ordvitsar, så många kärleksfulla nyp under bältet.

Vårt torsdagshem. Vår torsdagsfamilj. Bleckan.

20111020-221255.jpg

Publicerat i Rant | Lämna en kommentar

När hans hand vilar på min mage.

Det finns en man i mitt liv. Ja, jag vet. Jävligt heteronormativt och tråkigt. Jamen så skjut mig då, jävla reaktionshetsare!

Han ser mig för vad jag är, ett vidunderligt vackert geni och en slarvig hysterika, och uppskattar mig för det.

Självklart bråkar vi ibland. Ryar, tjafsar, gnäller. Blod kokar och tårar rinner. Händer i luften, skarpa röster.

Men det kommer alltid ett efteråt. Ett lugn. Mjuka blickar och läppar. Ett förlåt, en väg tillbaka och en bättre idé. En förståelse.

Då, när hans hand vilar på min mage och inte är på väg någonstans, när jag känner att han stannar bredvid mig så länge han får.

Då växer vi.

Publicerat i Kärleken, Privat, Serious | 6 kommentarer